Veckorapport

Nu är det dags att blogga igen! Vi har inte riktigt haft tid på senaste så nu blir det en veckorapport... I tisdags var jag i Courmayur (Italien) med två Skellefteåbor. Det var väldigt dålig sikt både i Chamonix och Courmayur, men vi fick ändå en underbar dag i Italien. Det berg som skidsystemet är byggt på ligger inte lika högt upp som Chamonix system, och det innebär mer skog vilket är bra när det är oväder. Det snöade ganska mycket och bara halva systemet var öppet. När vi tagit första kabinen upp snöade det om möjligt ännu mer. Det var puder nästan över allt och det roliga var att nästan alla for och sladdade i pisten=) Eftersom det blåste ganska bra lite högre upp fick vi leta oss lite längre ner och försöka komma på läsida. Det farliga med läsidor är dock att det är där lavinerna går när det blåser. Men trots det lyckades vi hitta flera ställen där det var låg lavinrisk och lite skog att leka i. Efter lunch började det snöa ännu mera. Är bland det sjukaste till snöfall jag varit med om. I liften på väg upp hann man bli helt täckt av snö. Jag hade säkert 3-4cm i min famn på 2-3minuter=) Många började åka hem men vi åkte på för fullt. Alla spår som var uppåkta fylldes igen på 20 minuter, och i skogen hade det drivit in ca 1m pudersnö vilket var jäkligt skojigt. Vi hörde att dom sprängde laviner hela dagen högre upp, och även på andra sidan där det är mer öppna ytor och nordsluttning (något som gör det ännu lavinfarligare p.g.a att det ofta blåser sydliga vindar). Tyvärr fick inte Thes åka skidor eftersom hela Chamonix var stängt...

I Onsdags for vi till Grands Montets efter att Thes slutat skolan. Bara halva berget var öppet p.g.a snön som kommit och blåsten högre upp. Lavinfaran var på 4 av 5. Toppen och Bocharden (liftar) var stängda men vi kunnde hålla oss till dom lägre delarna. Vi var med en klasskompis till Thes som just har börjat åka skidor, men dom som har varit på GM vet att det inte är bästa stället för en nybörjare så det var ingen hit... Efter ett tag kom en annan av Thes klasskompisar, Morgan (australienare), som jag visade några fina repor i offpisten. Tyvärr var han också nybörjare, men eftersom han är rätt galen så han tog sig ner ganska snabbt ändå=) Idag har dock samma galenskap resulterat i att han körde sönder knäet och inte kan gå=/

I torsdags var det snöoväder hela dagen så vi tog chansen att ta det lungt. Vi gick på stan och kollade in några ställen där dom säljer ost, och efter det gick vi på en chokladeria där vi fikade och drack kaffe med Florentina. Efter Thes eftermiddagslektion snabbåt vi och gick till en sportaffär där vi hämtade ett par andra skidor som Thes hade bokat för att prova under en dag. Sen for vi och klättrade resten av kvällen vilket var riktigt roligt. Fullt upp!

På Fredagen gick vi upp tidigt för att åka och testa Thes testskidor på Flegère. Hon var inte så nöjd med med skidorna, men vi hade riktigt mycket nysnö och fick ganska många puderåk. När Thes och Florentina for till skolan åkte jag med ett annat gäng till Grands Montets och åkte där på eftermiddagen.

Inne i glaciären

I Lördags tog vi en dag utan skidåkning för att vila upp oss inför glaciäråkningen på Söndag. Vi ägnade dagen åt att gå på marknaden som är varje Lördag, och besökte isgrottan i glaciären Mer de Glace. På marknaden är halva delen kläder m.m, och andra delen färska matprodukter. Det är riktigt mysigt, och vi inhandlade ost för nästan 100 kronor =) När vi var klar på marknaden åkte vi upp med tåg till Montenvers som är ett utflyktsmål just brevid Chamonix. Där finns en glaciärgrotta som man kan gå in i vilket var intressant. För att komma till grottan åker man först en lift, och sen väntar 340 trappsteg innan man är framme. I anslutning fanns det även stenmuseum samt bergsmuseum. På kvällen blev vi inbjudna på middag hos Florentina/Sofi och Matilda.
/ P

Från toppen av Aguille du Midi 3845m över havet.

Söndagen var dagen med stort D. Eller rättare sagt dagen med stort G, som i glaciär. Vi vaknade upp tidigt till blå himmel och en inte alltför hög temperatur. Efter att ha mött upp med vår guide, och tagit på oss diverse säkerhetsutrustning som selar och karbiner, bar det av med liften upp mot Aguille du Midi(3845m). Vi var förväntansfulla och smånervösa som små barn på julafton! Väl där uppe var det riktigt kallt, men dagen såg ut att bli fin. Vi åkte upp till utkiksplatsen för att prata lite om omgivningarna, vilka faror som finns, och självklart för att ta några bilder. Utsikten var milsvidd, och jag måste säga att det är helt sjukt att stå där uppe. Man har inga som helst perspektiv på hur enormt stort allting är förrän man får något att jämföra med. Seracer (istorn) som är flera tiotals meter höga ser små ut i de här omgivningarna. Efter en stund såg vi några skidåkare på väg ner för glaciären, och först då började man förstå storleken av det hela.

De flesta har väl sen hört talas om kammen man måste gå nedför innan man kommer ner på själva glaciären och kan påbörja åkningen. Det var inte det lättaste ska jag säga. Vi spände in hela gruppen på sex personer i ett replag och gick sedan på led nerför. Problemet är att det blir ganska upptrampat och glidigt med pjäxorna eftersom alla människor som åker glaciären går ner på exakt samma ställe. När man går inspänd ska man dessutom på grund av säkerhetsskäl hela
tiden hålla repet spänt, vilket också innebär att man blir känsligare för att till exempel halka efter om man måste stanna upp, eller för ryck från de andra. De flesta bilder man sett härifrån är dock tagna på sommren då kammen är ännu smalare, men vi hade ändå inte mycket utrymme att röra oss på. Eftersom det stupar ganska bra på båda sidor har de dock "gudskelov" satt upp rep att hålla fast sig i, och vi tog oss ju faktiskt ner välbehållna.

Thes är kittad med sele

Replag

Från den här punkten började själv åkningen. Vår guide Daniel förklarade hur vi skulle följa hans anvisningar, och så bar det iväg. Vi stannade upp lite här och där för att prata om vars farorna fanns, och för att analysera omgivningen. Vid ett tillfälle fick vi lära oss att göra ett snöankare, och ett nytt replag då vi var tvugna att åka över en spricka på en snöbrygga. Under hela färden var vi helt betagna av omgivningarna. Skillnaden mellan detta och åkningen i skidsystemen är som natt och dag!

Totalt färdades vi ungefär två mil under denna dag och 3000 fallhöjdsmeter, men långt ifrån hela sträckan innebär bra skidåkning. Vi fick några riktigt roliga svängar i orörd snö, men på många ställen måste alla åka på ett och samma ställe på grund av sprickor och liknande. I början av åket kan man välja några olika vägar ner, vilket innebär lite olika svårighetsgrad och lutning, men lite längre ner kommer alla ut på samma ställe. Trots att ganska många personer åker här varje dag såg vi dock inte till så mycket folk. Det känndes på sätt och vis mer som svenskt fjäll, med lugnet och tystnaden, än som Alperna. Eller som Hanna sa: Det är som hemma, förutom att allt är annorlunda. =) Ja, det var ju bara en av alla de roliga kommentarerna från dagen. Vi hade riktigt kul i vår grupp som bestod av mig, Peter,Hanna, Sandra, Rebecka och Joanna. Sex skämtsamma och matfixerade personer. Eftersom vi dessutom var frågvisa som ett gäng femåringar fick nog vår guide Daniel besvara fler frågor än normalt.

Klättring på glaciär

Efter den efterlängtade matpausen kom vi ner till ett riktigt sprickigt område där Daniel letade upp en passande kravass för oss simulera sprickräddning från. Vi spände på nytt fast oss i ett rep fäst i isen, och övade oss sedan på att klättra upp för isväggen. Det såg inte lätt ut när vi fick det hela förevisat, men både jag och Peter gjorde bra ifrån oss, och dessutom var det riktigt kul! Det är dock inte helt lätt att ta in så mycket information på en gång, speciellt eftersom det är sånt man ska kunna behärska i en paniksitutaion.

När dagen började lida mot sitt slut och vi började komma ner från glaciären gick den sista delen av åkningen genom den så kallade "James Bond-skogen". Vi undrade vars namnet kom ifrån, och fick veta att det helt enkelt beror på att man känner sig som James när man susar ner genom skogen. Självklart hade vi Bond-temalåten ringandes i öronen på vägen ner, och man förstod på en gång kopplingen.Man åkte som i en velodrom, och själva vägen var riktigt smal och slingrade sig med tajta kurvor ner för berget. Det var nästan så att man väntade sig att se ett gäng galna ryssar med k-pister i hasorna när man vände sig om. Mycket riktigt blev vi också omåkta av några galningar (om än ej ryssar) som inte verkade veta hur man bromsar på
det isiga spåret. Det var bara att hålla sig ur vägen kan jag säga. Det hela avslutades med ett hopp över ett tågspår (jag erkänner att jag inte hoppade utan klev), och så kom vi ut i en barnbacke sista biten ner i byn.

Väl nere var man inte lite mör kan jag säga. Vi lyckades dock gå över till grannarna som hade fest ett tag på kvällen innan det var natti natti.
/T